- PHOSE

Inledning

Regnet slog hårt mot fönstret och Anna vaknade till direkt. Hon sträckte sig mot sin sänglampa och slog upp sin MacBook. Hon var ensam i huset. Hennes mamma jobbar natt och hennes pappa var för tillfället i Italien. Hennes mamma skulle inte komma hem förens 05.00 på natten. Hon tittade på klockan som stod på 02.30. Hon suckade högt och la ifrån sig datorn. Precis när hon skulle gå upp till toaletten bredvid rummet så stannade hon till. Hon hör något på undervåningen. Hon vet att det bara är hon hemma och att hennes katt ligger i hennes säng. Hon smyger genast till trappan och tittar ner mot andra våningen där det var mörkt, det enda som lyser in i huset är månskenet utifrån. Plötsligt hör hon ett slags konstigt skrik. Hon fick rysningar längs hela ryggraden. Hon sprang allt hon hade till rummet och låste. Lade sig i sängen och blundade allt hon hade. Skriket blev tydligare. Nu var den utanför hennes dörr. Man kunde se skuggan vid springan utav dörrens slut. Och hon hörde hur den rörde dörren för att försöka komma in. Vad det nu var så lät den aggressiv. Hon lade sig under täcket med katten och fick tårar. Plötsligt ringer hemtelefonen. Det vart genast tyst i huset. Telefonsvararen gick igång, det var mamma. Hon blir sen. Men Anna rörde sig inte en centimeter. Hon hoppades på att kunna somna. Det gjorde hon. 

KAP 1

Anna vaknade utav solens sken in i rummet. Hon sträckte på sig och vaknade genast till. Vad hände inatt? Hur ska jag förklara det till mamma? Hon vart genast rädd. Flytten har också tagit hårt på henne. Hon kom genast på att hon är försenad till första dagen i skolan. Newton Hill heter skolan och ligger i Nomes kärna i Alaska. Det knackar på dörren.

• Jag kommer! Säger Anna i en stressad ton
• Skynda dig, Anna. Du kommer att missa samlingen för böckerna

Annas mamma Serene jobbar som polis och jobbar oftast natt. Annas och Serenes relation har varit kylig sedan Annas syster dog i en bilolycka förra året. Då Anna fick all skuld. Det var anledningen till att de flyttat till Nome. Annas pappa John jobbar som advokat och han var oftast uppe sent på natten och jobbade på sitt kontor och han reste ofta på affärsresor i Europa.  När Anna går ner mot köket så luktar det amerikanska pannkakor. Anna känner sig obekväm med hela situationen hon varit med om inatt och hon har inga vänner i Alaska. Alla hennes vänner bor i New York där de bodde innan. Serene tittar på Anna och ler. 

• Du borde inte vara så nervös. Du kommer att träffa många nya vänner här i Nome. Adam har sagt att Naomi går i Newton Hill. Ni kommer gå i samma klass.

Jag känner genast skam i kroppen. Jag minns varför Naomi flyttade till Alaska. Jag och Hillary mobbade henne så grovt att hon flyttade bort. Det vi gjorde var att frysa ut, sno hennes pojkvän och gjorde elaka saker som jag verkligen ångrar nu. Men mamma vet ingenting om det. Hon tror Naomi flyttat hit för sin familjs skull. 

• Jaså. Sa Adam något mer till dig? Sa jag nyfiket men samtidigt misstänksamt
• Nej inget nödvändigt mer än att vi är bjudna på middag på fredag. Pappa kommer hem på onsdag från Italien. Han har säkert köpt något fint till dig. 
• Mm vad trevligt. Vet han hur huset ser ut ens? Sa jag och log
• Var inte dum nu Anna. Han har haft viktiga affärer och är utmattad. Ät upp nu så kör jag dig till skolan. Viktigt att du inte missar all information de ger dig

Jag satt och petade i maten. Funderade på om jag skulle berätta om det som hände inatt. Det kanske händer igen. Jag gick till hallen för att sätta på mig min nya jacka och stövlar. I bilen på väg till skolan så var det en stel stämning mellan oss. Jag kan fortfarande inte förstå att hon tror det är mitt fel att min syster dog. Det var hon som lånade min bil påverkad. Jag vet inte ens om jag klarar av att bli utstött utav min egna familj. 

• Ha det så bra i skolan gumman 
• Tack. Vi ses senare och vet du vad? 
• Nej? sa Serene oroligt
• Jag har aldrig varit vän med Naomi. Aldrig någonsin och jag var elak mot henne borta i New York för väldigt länge sen, kanske därför hon flyttade hit. Tänk lite mamma, har vi någonsin setts tillsammans?

Serene satt tyst i bilen. Hon fick den där grimasen då hon blir besviken men vet inte vad hon ska säga. Jag fick en lättnad att jag faktiskt sagt det jag var så osäker på att berätta. Jag stängde igen dörren och gick mot skolan. När jag kom in i entrén kändes det som om jag var den där outsidern i skolan. Den nya tjejen. Ny och spännande. Jag gick in mot lärarrummet som jag hade bokat. Tog en lapp och satte mig i en brun insjunken skinnfåtölj. Rummet kunde vara tagen ur en inredningsmagasin. Tiden gick och jag började undra om hon hade glömt bort mig. Efter ett tag kom det fram en kille i min ålder. Han var solbränd, hade ljust hår, blåa ögon och klädstilen de alltid hade vid Hamptons där vi hade vårat sommarhus innan det såldes. Det fattas bara ett vitt leende. Jag såg hur obekväm han blev när jag åskådade honom. Han harklade sig men kom ändå fram mot mig. 

• Hej! Är det du som är Anna?
• Hej.. Jo det är det. Känner jag dig? Eller hur vet du vem jag är? Vart är rektorn?

Han skrattade lite retsamt mot mig och försökte fundera ut ett smart svar. Jag märkte hur han åskådade mig tillbaka och han log mot mig med knallröda kinder. 

• Jo, Naomi sa till mig att en ny tjej skulle börja i våran klass. Det är jag som är klassens ordförande. Jag tar hand om nya i skolan och håller dem sällskap tills de känner sig bekväma. Men hon sa inte hur vacker du var. Då kanske man skulle klätt sig lite bättre. Rektorn var tvungen att åka iväg till ett viktigt möte. Ni hade bokat en tid såg jag.

Jag log. Hur kan han klä sig bättre? Han såg ut som om han kom ut ur en Ralph Lauren reklam. Vi båda var generade tills han visade mig vägen till klassrummet. Han presenterade mig snabbt och jag fick sitta två stolar ifrån Naomi. Hon kollade chockat på mig. Visste hon inte att jag skulle börja? Hade inte Adam sagt något? Jag log stelt mot henne men hon var kall. Det har jag full förståelse för. Hoppas hon kan förlåta mig i framtiden.

Efter den långa skoldagen satte jag mig i skolans café där folk brukar plugga efter skolans slut. Drack en varm choklad med extra mycket grädde och började redan läsa igenom senaste läxan jag fått i biologi. När jag precis börjat koncentrera mig skymtade jag en svart kappa framför mig. Jag kunde höra en hög suck. Jag tittade upp och såg Naomi. Hela min kropp blev till is och jag mådde illa hur jag hade betett mig tidigare. 

• Hej Anna.. Jag visste inte riktigt att det var du som hade börjat i min klass. Här i Nome? Varför flyttade du ifrån ditt älskade New York och hamnade här utav alla ställen?
• Naomi! Jag vill börja med att be om ursäkt för mitt beteende i det förflutna. Det var min mamma som ville byta miljö efter olyckan. Hon fick en tjänst här som polis.

Hon himlade med sina ögon och suckade ännu en gång. Hon drog ut stolen och satte sig bekvämt och beställde en Cola med is och lade fram sina skolböcker.

• Ursäkten kan diskuteras. Du sårade mig riktigt mycket. Jag har gått i terapi, går ibland fortfarande. Men det har förbättras. Men om du ska vara likadan här så borde du åka hem till New York. Orkar inte mer. Nu har jag äntligen börjat bli starkare med en bättre självkänsla

Jag satt chockad hur modig hon var. Hon öppnade sig totalt inför mig. Borta i Hamptons School så var hon alltid den blyga tjejen längst bak i klassrummet som man inte märker av.

• Jag är absolut inte samma person längre. Jag har också gått i terapi. Och att jag har flyttat hit är en väldigt komplicerad historia. Min syster dog i en bilolycka påverkad och jag fick all skuld mot mig utav hela min familj och släkt. Även om det inte var mitt fel att hon dog. Så de flyttade hit för att jag skulle lugna ner mig och få en slags annorlunda syn på livet. Så min relation till min mamma är väldigt stel och har inga vänner här i Alaska. Jag hoppades på att du ville vara min vän, att vi börjar om på nytt. Skita i allt som var i det förflutna. Jag vill börja ett nytt kapitel i mitt liv. Jag känner mig redo för förändringar. Nu när man väl flyttat till en helt annan miljö så passar det bra

Naomi kollade på mig. Oroväckande och samtidigt nöjd. Hon verkade må bra av att jag inte heller mått så bra. Att det skulle vara lika mellan oss på något sätt. 

• Jag vet inte vad jag ska säga Anna. Jag är ledsen. Det är väll det jag kan säga till dig. Känner mig ledsen för din skull och om det där att börja om skulle faktiskt funka. Jag känner mig väldigt ensam här också. Ingen passar in med mig. Alla ser mig som annorlunda som inte har bott i Alaska i hela sitt liv. De liksom stöter bort en

Båda log och skrattade. Det var länge sen jag skrattade så mycket. Naomi kanske kan få mig att må bra igen. Jag skulle behöva en vän. Även om mina vänner finns online på Skype så är inte det riktigt samma sak som i verkligheten. Miljön i Alaska skrämmer mig. 

Vi satt och pratade en lång stund. Hann ikapp det vi missat. Vi pratade också om fredagen som kommer. Jag ville så gärna berätta om det som hände inatt. Men vi måste nog umgås lite mer innan jag börjar berätta konstiga saker. Jag reste mig upp och svarade i telefonen. Mamma stod utanför skolan. Jag drog på mig min biega dunjacka och kände mig genast ledsen. Jag tror Naomi såg på mig att jag förändrades. Hon frågade om jag mådde bra men jag bara kramade henne tyst och gick ut ur skolan snabbt. Allt med mamma och det som hände inatt är förvirrande. Det kanske bara var en dröm? En ovanlig mardröm som man inbillade sig  som verklig. När jag satte mig i mammas svarta BMW så tittade hon på mig men sa inget. Hon slog på Alaskas nyheter och det vart en obekväm tystnad som vanligt. Regnet slog mot bilrutan och det var mörkt och rått ute. Det tar ungefär en halvtimme att komma hem. Jag kände hur mina ögon blev tunga och lutade huvudet mot fönstret. Efter halva vägen blev det tyst och jag vaknade till utav en kall vind inne i bilen. Jag vände mitt huvud mot mammas håll. Dörren stod öppen och ingen var där. Bilen står stilla mitt på vägen i ingenstans. Jag stänger av radion, tar av mig bältet och drar ner vindrutan och försöker få någon syn. Lyssnar lyhört efter något ljud som kan tänka sig att komma fram. Men det enda jag hör är mina egna hjärtslag, som blir snabbare efter varje sekund. Jag tittar i backspegeln och ser tydligt hur dåligt jag sov inatt. Kanske inte så konstigt efter det som hände. 

• Såg du? Brast Serene genomblöt genom dörren
• Nej inte direkt.. Vart tog du vägen? Skrek jag oroligt
• Jag såg något konstigt på vägen men det försvann när jag gick ut

Serene satte sig i bilen och mumlade för sig själv om att hon borde rapportera detta hos polisen. Men att det hon såg var något väldigt konstigt. Kan denna händelse ha en koppling till det konstiga skriket imorse? Jag började känna mig rädd och osäker. Drog upp vindrutan snabbt och tittade på mamma. 

• Kan vi åka nu? 
• Javisst! Sa hon snabbt och stängde bildörren 

Ja, en liten inblick i boken. Jag har nu skrivit 15 sidor. Känns väldigt kul och hur man så lätt kommer in i karaktärerna i boken. Det blir liksom en annan värld..